Att uppmana någon att leva som man lär kan både vara en rimlig varning för hyckleri men även en uppmaning att det är handlingen som styrker moralen och bekräftar intentionen. Läpparnas bekännelser behöver befästas i beteende. Inte så mycket för att försöka övertyga sin omgivning som för att verkligen manifestera moralen. Livet och relationer behöver handling. Som kristen gäller det att stå fast i Kristus Jesus när världens distraktioner larmar. Med Vår Herres egna ord: “Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det om ni inte förblir i mig.” [Joh 15:4]

Efter att vi har bett ‘Ske Din vilja såsom i Himmelen så ock på jorden’ [Matt 6:10] skall vi inte sätta oss ned med armarna i kors och invänta att himlamirakel skall regna över våra huvuden och stekta sparvar inflyga i våra munnar. Istället skall vi korsa oss och kavla upp ärmarna. Som kristna eftersträvar vi att leva i enlighet med Gud Fader Allsmäktiges vilja och inte bara sitta och tänka på vad vi nyligen läste i Bibeln. Vår Herre gav flera exempel på gärningens vikt, såsom i Matteusevangeliet 7:20-21: “Alltså ska ni känna igen dem på deras frukt. Inte alla som säger ’Herre, Herre’ till mig ska komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Fars vilja.”

Kärlek och goda gärningar hör intimt samman. Som Paulus skrev till Hebréerna: “Låt oss ge akt på varandra och sporra varandra till kärlek och goda gärningar. Och låt oss inte överge våra sammankomster, så som några brukar göra, utan i stället uppmuntra varandra, och det så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig.” [Hebr 10:24-25] Uppmuntran bör alltså ske genom handling, om så bara genom att komma för att närvara vid en sammankomst, såsom att deltaga i Den Heliga Mässan. Kärlekens starkaste handling är att i kärlek närvara. Fråga den omsvärmade bruden som precis har mottagit ett avgörande frieri eller den ensamma änkan som äntligen får besök av någon annan än lystna arvingar. Fråga även det övergivna barnet. 

Omvänt så är det största sveket mot kärleken att ge upp och sedermera svalna i frånvaron. Avfallet från den kristna tron är djupt allvarligt för vårt samhälle och torde vara det mest beklagliga i vår tid. Paulus varnade: “För om vi fortsätter att synda med vett och vilja efter att ha fått kunskap om sanningen, då finns det inte längre något offer för synderna.” [Hebr 10:26] Detta genom att dylika handlingar skiljer oss från Kristus Jesus samt att vi istället vänder oss till det världsliga och därmed kastar oss i famnen på förgängligheten. Det blir inte ett mjukt fall. 

De kristna som av andlig försummelse avfaller i tron samt utan protester låter sig föras ut i irrlärornas strömmar begår ett flerbottnat misstag; dels å den egna Salighetens skull men inte minst genom att svika det uppväxande släktet respektive de bröder och systrar i Kristus som vacklar och kämpar med sin egen tro. Det blir som när fyrvaktaren låter sin fyrmästare supa sig redlös och fyrbåken slockna, samt därmed tillåter det ankommande skeppet med den egna familjen ombord krossas mot klipporna, för att sedan själv falla ned mot samma stenar. En sådan försummelse är svårförlåten för samtliga inblandade. Likt när de som försummar Hörnstenen, alltså Kristus Jesus, faller ifrån frälsningen (Matt 21:42-44).

Så förbli i Kristus Jesus, stå upp för den kristna tron och visa varandra kärleksbetygelser.

Var närvarande.

Var Kyrkan.

Fr. Albertus Magnus

Nordisk-katolska kyrkan
Tjugoförsta Söndagen i Treenighetstiden/efter Pingst: Andlig försummelse.
Läsningar: Jes 5:1-7; Hebr 10:19-31; Matt 21:33-46

Önskar du att fler får läsa detta?