Läsare av debattsidor och kulturkrönikor finner inte sällan inlägg om frigörelse. Texterna tycks dock vara fullständigt fixerade vid det köttsliga, såsom kropp, kön och hud. Samtidigt kan samma textskrivare påstå att dessa attribut kanske inte ens finns eller att de kan laddas med helt andra betydelser. Dock kvarstår fixeringen vid det yttre, vid det köttsliga oberoendet; även om man klär det i ord som identitet (som har betydelsen samvarande). Slutsatserna mynnar oftast ut i att allt missnöje är befogat, att problemet har uppstått genom någon annan samt att kompensation eller lagändring måste till. Som om verklig frigörelse skulle kunna avgöras av en ekonomisk transaktion eller juridisk omformulering.

Böter och skadestånd frigör bara en summa pengar. Pengar läker inga sår eller raderar händelser. Brottet, om nu ett sådant har ägt rum, kvarstår som minne och skada. Pengar kan innebära ett slags kompensation, ja, men ingen sann frigörelse. Man bör fråga sig vad för slags kompensation (alltså motvikt) som kan balansera upp ett trauma eller en söndersliten självkänsla. Att fördela motvikter innebär istället en materialistisk balansakt som riskerar att bli instabil. Hur skall kompensationen värderas? Hur långt skall den drivas? Innebär det en risk för att gräset kvarstår att vara grönare på andra sidan av livets staket hur mycket vi än försöker kompensera? Kompensationensbegäret kan måhända även vara ett sätt att lägga ut de egna tillkortakommanden på ett slags entreprenad. 

De som fastnar i mänskliga olikheter och som försöker slå mynt och så split av detta borde läsa Kolosserbrevets tredje kapitel (särskilt Kol 3:5-11). Man bör också fråga sig vem som har intresse av dessa offentliga konflikter och närmast krigsmakeri. Följ silverpenningarna.

Någon kanske invänder med att det handlar om rättvisa. Om så, vad för slags rättvisa? Tillskyndare som uttalar rättvisa som skäl uppvisar ibland ett beteende som är svårt att skilja från hämnd. Om så rättvisa, vem är då skaffad att döma i denna typ av tvister så att det verkligen blir rättvist och inte ett famlande i förgängligheter? Påföljderna utgöres ju bara av tid i fängelse (begränsning) eller pengar (styrmedel; materia). Hur utvinnes sann rättfärdighet ur dylikt? Finns det risk för korruption i ett sådant rättsystem? Job längtade inte efter jordisk rättvisa utan sann återlösning (Job 19:21-27).

“Så då kan man lika gärna låta allt falla ihop i sin egen orättvisa och dö, då”, säger kanske den uppgivne. Inte alls. Låt oss bära varandras bördor (Gal 6:2) och hjälpa varandra i tron (Fil 1:24-25). Gud har en plan för var och en av oss. Det finns en Gudomlig plan för dig såsom du är skapad. Det kan vara svårt att komma ihåg i motgångar. Man kan luras till att tro att om man bara låter operera om sin kropp, förställer sig och börjar spela en roll eller vinner på lotteriet så skulle ”allt bli bättre”. Om man därutöver lämnas i ensamhet och glider in i desperation, kan till och med självmordet framstå som den enda utvägen. Det är emellertid en förgiftande handling som bryter tilliten till Guds plan och tillintetgör tron. Så kallade suicidologer har visat att självmord sprider sig i sociala kretsar. Det är troligen inte självmordslystnad i sig som sprider sig, utan uppgivenhet och en desperation i ensamheten. Det är därför det är så viktigt att hjälpa de ensamma, stötta de desperata och bära varandras bördor. Låt den andres ensamma elände istället sammanföra dig med din nästa.

Vi är kallade till att ledsaga varandra i tron (Fil 1:22-26). Istället för att betona kompensation för världsliga skillnader torde vi istället inse att vi kompletterar varandra som människor (Rom 12:3-9; 1 Kor 12:12-26) och således borde vi agera utifrån våra respektive bästa mänskliga sidor, i enlighet med Guds vilja.

Söndagens Evangelietext gestaltar även Kristus Jesus som fullt ut människa och fullt ut Gud.

En djupt mänsklig sida av vår Herre framträder när vi läser att Kristus Jesus grät (Joh 11:35) och sörjde (Joh 11:33,11:38). Därefter uppväckte den Gudomlige Kristus Jesus den stendöde Lasarus från den unkna döden (Joh 11:43) efter att ha proklamerat ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör, och den som lever och tror på mig ska aldrig någonsin dö. Tror du detta?” [Joh 11:25-26].

Som det står i Johannesevangeliets femte kapitel “För liksom Fadern har liv i sig själv, har han också låtit Sonen ha liv i sig själv. Och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen. Var inte förvånade över detta. Det kommer en tid när alla som ligger i gravarna ska höra hans röst och komma ut. De som har gjort gott ska uppstå till liv, och de som har gjort ont ska uppstå till dom” [Joh 5:26-29].

Inse din del i Guds skapelse, även i samvarandet, i det att vi kompletterar varandra. 

Se till din nästa istället för att söka olikheter och begära motvikter. 

Frigör dig från det förgängliga. Försoningen är lösningen.

Fr. Albertus Magnus

Nordisk-katolska kyrkan
Sjuttonde Söndagen i Treenighetstiden/efter Pingst: Frigörelsen från förgänglighetens träldom.
Läsningar: Job 19:21-27; Fil 1:20-26; Joh 11:17-(28-36)46.

Önskar du att fler får läsa detta?