Följ oss på:

Hjärtan av kött – fyllda av Helig Ande

Det är inte för oss att fråga om slutet. Samtidigt går det inte att komma undan frågorna. I synnerhet inte i en tid som denna, där vi finner så många likheter med den tidiga Kyrkans lidande och förföljelser. I en tid då vi till och med kan dela det vi anar apostlarna upplevde efter uppståndelsen: Innan Kristus uppenbarade sig för dem satt de gömda för omvärlden; rädda för att utpekas och förknippas med den Mästare de hade följt och som korsfästs som en värsta sortens orosmakare. Och nu, efter Kristi upptagande till Faderns himmel, på nytt utlämnade för världens hat.

Det går inte att komma undan frågorna. Vad händer med oss nu? Vad händer sedan? Finns det någon mening? Frågorna ligger latent i oss, även om den tid vi nu lever i vill inbilla oss annat; vill ge en bild av att vi vet allt, kan allt och själva är herrar över allt.

En desperat törst

Men då ytans fernissa krackelerar; när livet tränger sig på, står den självtillräckliga människan där ensam med sin tomhet utan tillgång till svar, utan mening och utan mål. Det är påtagligt hur det modernistiska projektet berövade henne just detta; hur postmodernismen alltjämt gröper märgen ur våra ben. Till och med hoppet stals och nu har det gått så långt att inte ens språket för det heliga lever. Det blev bara tomma ord kvar; tomma ord i en till synes tom värld.

Därför föds desperationen. Därför söker sig människan till att, med iver, uppfylla sig själv med sådant som står till buds: materiella ting, berömmelse, makt, rikedom och hemmasnickrad religiositet.

Uthålliga i Anden

Den helige aposteln Paulus uppmanar i brevet till Efesierna till att inte längre leva som hedningarna eftersom deras tankar är tomma och deras förstånd förmörkat (Ef. 4:17). De är, skriver han, främmande för livet i Gud på grund av sin okunnighet och för att deras hjärtan är hårda som sten (Jfr. Hes 36:26).

Ja, likheten med den första tiden är på många vis levande och det Kristus Jesus sade till lärjungarna har förts vidare till oss idag. Han sade ”Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud. Och jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan Hjälpare, som alltid skall vara hos er.” (Joh. 14:15-16)

Liksom apostlarna på den tiden, bär vi människor fortfarande på frågor. Frågor som inte låter sig besvaras av världen utan förutsätter att vi söker Gud; som förutsätter hjärtan inte av sten men av kött fyllda av Ande och vars svar står att finna i det nya liv vi ges genom dopet i vatten och Helig Ande; det liv vi lever i Kristi Kyrka.

Låt oss den tid som är kvar vara uthålliga; våga oss ut från våra gömslen för att frimodigt och i den Helige Andes kraft möta våra medmänniskor med orden ”Kristus är uppstånden!”, för den tiden är inte slut. Den är aldrig slut.

 

Fr. Franciskus Urban OPR Vad är Kyrka? Vad har vi henne till?

Fr. Franciskus Urban
präst i Nordisk-katolska
kyrkan biskopsvikarie för Sverige
franciskus.urban@nordisk-katolsk.se

Önskar du att fler får läsa detta?

Facebooktwittergoogle_pluslinkedinmail