Följ oss på:

Människan som funktion

 

MänniskaSom präst har jag ingen lön för den tjänst jag utför i Kyrkan. Min försörjning tjänar jag som timanställd samarit i hemtjänsten. Dagligen möter jag människor i olika åldrar och många av dem säger samma sak: jag har inget kvar att leva för; jag är inte längre till någon nytta.

Var gång jag hör detta blir jag, som människa, lika bedrövad. Att känna sig oönskad, överflödig och kanske till och med som en belastning måste, tänker jag, vara alldeles hemskt. Att veta att man i hela sitt liv har arbetat och bidragit bara för att, då detta inte längre betraktas som möjligt, ses som en kvarvarande rest. Det måste kännas som ett stort svek.

Var gång jag möter detta blir jag, som kristen och som präst, fullständigt förkrossad. Det är, med säkerhet, så att vi i vår produktiva iver och förmenta modernitet gått något förlorat. Vi sprang, på nytt, som människor ifrån oss själva och vårt syfte.

Varje gång jag sitter där med den erfarnes hand i min och hör orden uttalas: ”jag är inte längre till någon nytta”, får jag bita mig i tungan. Jag måste ju vara professionell. Jag får inte, som ”vårdbiträde”, ge den ultimata trösten. Jag biter mig i tungan och frågar varför vi har berövats det absolut högsta värde en människa har: att vara älskad av Gud. Jag ber, med den åldrade handen i min, att det vi fråntagits; det som kan göras ända in i evigheten: att bedja; att ge av vårt innersta till medmänniskor och skapelsen, åter skall ses som mänskligt.

 

Fr. Franciskus Urban OPR Vad är Kyrka? Vad har vi henne till?

Fr. Franciskus Urban
präst i Nordisk-katolska
kyrkan biskopsvikarie för Sverige
franciskus.urban@nordisk-katolsk.se

Önskar du att fler får läsa detta?

Facebooktwittergoogle_pluslinkedinmail