Om det ändå fanns en instruktionsbok för livet! Tänk vad lättare allting skulle vara då. Alla som har monterat möbler från IKEA vet dock att nedskrivna instruktioner inte alltid medför att allting går med lätthet, men den som koncentrerat och successivt sätter in sig i instruktionerna får oftast till vad som behöver göras. Motsvarande gäller för Den kristna traditionen och livet. Genom den bibliska lagen, som för all del inte är lätt att leva efter som fallen människa, leds vi till Kristus Jesus så att vi därigenom förklaras rättfärdiga av tro (Gal 3:24). Det är inte lätt men det finns alltså gedigna instruktioner, en öppen väg och således en möjlig lösning för varje form av levnad som har hamnat snett.

För att denna väg skall bli något lättare att vandra har Gud givit oss vilodagen. Sabbat, som har betydelsen vila eller att upphöra att göra någonting, och betecknar veckans sjunde dag, motsvarande lördagen [lögherdagher] som istället har betydelsen av renings- och beredelsedag till söndagen. Ett slags spa-dag för kroppen och inte minst för själen.

Sabbaten är skapad för människan och skapelsen så att vi skall kunna återhämta oss (2 Mos 20, 5 Mos 5). Be en bonde berätta vad som händer om inte åkern läggs i regelbunden träda. Be en läkare förklara varför så många söker för dålig sömn, minnesproblem, överspändhet och störd matsmältning.  Möjligen har försummelsen av vilodagen en större del i vår tids vilsenhet och stress än vi förstår. Allt för få människor återhämtar kraft i Den Heliga Mässan och söker råd från Bibeln och kyrkofäderna åtminstone en dag i veckan. Då är det lätt att glömma att i det hårda livet i förgängligheten finns även ett hopp (Rom 8:18-23).

Att ge kloka råd är oftast av godo. Det finns tyvärr människor som är upptagna med att instruera andra hur de skall leva. Fariséerna av idag, det vill säga politiker, tjänstemän och massmediala politruker, underkänner Guds nåd samt människans goda omdöme och fria vilja. Inte sällan hänvisas till ”forskningen” eller ”vetenskapen”, men allt för sällan till något enskilt vetenskapligt arbete eller artikel. Det blir således ett slags hänvisning till någonting abstrakt och pseudo-religöst. Allt för få, och i varje fall inte journalister, ställer följdfrågor som ”vilken forskare?” eller ”vilket vetenskapligt resultat?” för att sedan läsa på för egen del och bilda sig en balanserad uppfattning i respektive ämne. Måhända skyller man på att man inte har tid.

Precis som det är lätt att vara generös med andras pengar är det lätt att tala om för andra vad och hur de skall göra eller inte. Samma härsklystna människor glömmer eller struntar i prioriteringar bortom sina egna. Kristus Jesus visste vad dessa självpåtagna rådgivare skall kallas: ”Era hycklare! Lossar inte varenda en av er sin oxe eller åsna från krubban på sabbaten och tar ut den och vattnar den? Men den här kvinnan, en Abrahams dotter som Satan har hållit bunden i arton år, skulle hon inte få bli fri från sin boja på sabbatsdagen?” [Luk 13:15-16]

Vi vet att lagen är god, om man använder den rätt och samtidigt inser att den inte är till för rättfärdiga utan dem som verkligen behöver vägledning (1 Ti 1:5-9). Lika litet som vi behöver instruera färjekarlen hur man tar sig över sjön, lika mycket behöver vi vända oss till dem som inte ens kan simma.

Tillrättavisningar skall alltid sättas i relation till det uttalade innehållet och synnerligen sällan till formatet. Snarstuckna själar, besvärade av sitt eget samvete gällande syndandet, är snara att anmärka på sättet de tilltalas snarare än att bemöta innehållet sakligt. Visst kan tillrättavisningar låta skarpa ibland, men vem har inte hört en orolig mor vråla varningar till sitt barn, dock inte av elakhet utan av angelägenhet; ibland eskalerad av rädsla för att någonting hemskt faktiskt skall hända.

De som lever i lögnernas lusthus har inbillats villfarelsen att kristen tro vill hämma dem och styra dem. Det är tvärt om. Kristus Jesus vill befria oss och sann kristen tro är vägen ut ur paragrafrytteri, lögner, och försummelser. Självfallet finns det förment kristna företrädare som saknar kärlek ur ett rent hjärta, ett gott samvete och en uppriktig tro (1 Tim 1:5-6); som istället vill trycka till sina medmänniskor eller helt enkelt är djupt vilsna själva.

Allt för många kyrkoledare har även sålt sig till världslig makt och girighet. Tyvärr har representanter för denna svårartade ondska och bedrövliga svek infiltrerat så många samfund att det kanske inte är svårt att förstå de människor, som aldrig har kommit i kontakt med sann kristenhet, som tar avstånd från vad de uppfattar som kristen tro. De kastar dock ut Jesusbarnet med orättfärdiga människors spillvatten.

Hjälp och tillrättavisa gärna de vilsna, men tänk på att de kanske uppfattar världen annorlunda samt att råd och framför allt tillrättavisningar skall vara sprungna ur omtanke, kärlek och ett rent samvete.

Beakta vilodagen och märk hur den genererar ny kraft.

Använd denna kraft och befrielsen i Kristus Jesus till att tjäna Herren.

Fr. Albertus Magnus
Nordisk-katolska kyrkan
Trettonde Söndagen i Treenighetstiden/efter Pingst: Befrielsen i Kristus.
2 Mos 23:10-12; Rom 8:18-23; Luk 13:10-17

Önskar du att fler får läsa detta?