Kristen tro är inte såsom en engångsföretelse där man med ett jaha bockar av sin frälsning för att sedan falla tillbaka i världsliga hamsterhjul och rutiner. ”Vi är Kristi vänner om vi stadigt håller fast vid vår första tillförsikt ända till slutet.” [Hebr 3:14]. Kristen tro behöver istället vårdas oavbrutet. I Hebreerbrevet uppmanas kristna att dagligen uppmuntra varandra så att vi inte förhärdas och avfaller. (Hebr 3:12-19). Var finner vi denna ständiga uppmuntran nuförtiden? Om vi inte finner uppmuntran i det så kallade offentliga rummet, finns det tecken på att detta rum åtminstone är neutralt gällande det kristna livet?

Det största, mest dominerande så kallade offentliga rummet är massmedia, som egentligen är att (ständigt) flöde, och finns på skolor, arbetsplatser, myndigheter och i offentliga lokaler – samt inte minst i de flesta hem. Genom filmer, TV och internet exponerar vi oss för bilder och scenarier som vi annars troligen inte skulle uppleva. Utgör detta ett givande, stärkande tillskott eller finns det en risk för att dessa framställningar överbelastar våra sinnen? Självfallet finns det filmer och TV-inslag som kan förändra oss på djupet till det bättre eller ruska om oss på ett välbehövligt vis, där vi sedermera genom kontemplation mognar som människor. Det finns dock en stark underström av försåtliga intryck, inte sällan förklädda till underhållning.

Ögat kan inte skilja på vad som kommer från en skärm eller det verkliga livet, varför skulle det annars blinka till under skräckfilmer och gråta till dramer? Den lättsinnige hävdar kanske att “det är bara på film”. Så varför stiger pulsen när vi tittar på ett rafflande äventyr på film? Det gör den sällan när vi läser en litterär skildring av samma äventyr eller om vi får det återberättat för oss. Vem har inte hoppat till i en biosalong? Brukar man se liknande reaktioner i ett bibliotek? Film kan ej heller jämföras med teater, då perspektivet är ständigt föränderligt (förvrängt) genom täta klipp och specialeffekter. Den som inte förstår omfattningen av detta, gällande hur film påverkar oss, borde tala med någon som spelar in reklamfilm.

Den som kan sin filmhistoria, och datorspelens utveckling, vet att till exempel våldsskildringarna successivt har blivit oerhört mycket mer brutala. Man bör fråga sig varför. Har vi sämre fantasi än förr och behöver se hela handlingen med egna ögon, istället för som förr när skådespelare blott med ett stilla stön segnade ut ur bild för att gestalta dödsögonblicket. Vems blodtörst är det egentligen som skall stillas, de som spelar in filmen eller publikens?

Någon kanske hävdar att det är ”naturligt” att gränsen för brutalitet och osmakligheter förflyttas. Så vad finns på andra sidan gränsen? När går vi över gränsen? Hur kan alla varningar angående denna gräns avfärdas som irrelevanta eller som ”moralpanik”? Förmodligen för att man inbillar sig att ”det är bara på film.”

Om gränsen ständigt flyttas gällande vad vi ser och upplever samt att vi oförtrutet passerar tidigare etablerade gränsavsnitt, hur skall vi förnimma när vi faktiskt rör oss in i en splittrad, verklighetsfrånvänd och gränslös tillvaro (att jämföra med psykos)? Det är inte bara de stegrande våldsskildringarna som är problematiska, utan även upprepade skildringar av svekfulla relationer i dramer och manipulativa överlevnadstävlingar. Inte sådant som bygger tillit precis; särskilt inte för de unga tittarna. Vem tror att vår moral stärks av dylikt? Vem tror att det inte spelar någon roll om man tittar?

Måhända har ovanstående blivit likt en köttslig drog, där vi behöver mer och starkare intryck för att stimulera våra sinnen. Då kommer det att sluta som med alla missbruk: ensamhet, förtvivlan och sjukdom.
I andlig bemärkelse skulle detta innebära att vi gör våld på oss själva genom att utsätta oss för visuella skildringar som vi inte kan värja oss ifrån och kanske inte heller riktigt kan förstå; i synnerhet om betraktaren är ung och livsoerfaren.
Då ställs vi inför två alternativ: att byta ut vårt inre mot det som flödar in från skärmarna eller att förhärda oss.

Båda alternativen gör oss mindre mänskliga. I det förra flödar någonting annat in än våra egna intryck, samt vad vi möter som människor bland andra människor, och således ökar det känslomässiga trycket (vilket kan leda till depression). Jämför skillnaden mellan att själv vända blad i egen takt i en bok med att se en regisserad film, där regissören bestämmer takten. I det senare låter vi stuka våra själar genom förhärdande och vi blir därmed stumma, okänsliga och apatiska (med utebliven empati).
Skulle vi vilja se detta hos våra barn? Hos oss själva?

Som kristna framhåller vi den fria viljan samt erkänner och vill följa Guds bud. Vi vet också vikten av andlig mognad och omdöme. Detta omdöme behövs när vi exponerar oss för sådant som kanske inte vill oss väl. Tänk på uttrycket ”Människan blir vad hon äter.” Vissa (regisserade) hemskheter förblir bäst osedda, eller så gör vi dem till en del av vårt inre liv. Dessutom riskerar vi förhärdande och att distraheras från Guds ord samt falla av vår tro. Vi har stor anledning, och Gud en än större anledning, att vara besvikna över hur vi inte lyssnar till Herren och inte följer Herrens väg. Profeter har talat och varnat i århundraden och Gud själv steg ned för att visa oss till rätta. Hur har vi förvaltat alla dessa påbud och påminnelser? Varför försummar vi återkommande våra chanser från Gud?

Låt det dock vara slutförsummat, vänd om och tag emot Kristus Jesus och följ Herrens väg. Vittna om denna väg, även när omgivningen inte vill kännas vid den eller till och med blir provocerade av den (Luk 4:28-30).

Omfamna och lev efter vissheten att goda intryck gör gott och onda avtryck gör ont. Ikläd er hela Guds vapenrustning (Ef 6:11-20) och stå upp för Sanningen (Joh 14:6).

Förhärda inte era hjärtan, utan stötta och uppmuntra systrar och bröder i Kristus (Luk 22:32).

Fr. Albertus Magnus
Nordisk-katolska kyrkan
Elfte Söndagen i Treenighetstiden/efter Pingst: Försummade chanser – Jesu sorg över Jerusalem.
Jer 7:23-28; Hebr 3:7-19; Luk 4:23-30

Önskar du att fler får läsa detta?